Om Kårböle

Till Kårbölebygden räknas Kårböle samt de mindre byarna Karlstrand, Kårböleskog och Ängra. Vi är med våra ca 100 invånare en liten del av Ljusdals kommun i nordvästra hörnet av landskapet Hälsingland.

Visserligen tillhör vi glesbygden men Kårböle expanderar. Under de senaste åren har ett 30-tal personer flyttat hit. Här talas mer än 10 olika språk!

Genom landskapet slingrar tre pulsådror: Ljusnan, riksväg 84 och Pilgrimsleden (Helgonleden). Vi är alltså långt ifrån avskurna från omvärlden.Tvärtom – under ett år passerar omkring en miljon resenärer Kårböle, flera av dem på väg till eller från fjällvärlden.

Många tar paus för att äta på Wärdshuset Pilgrimen, andra stannar och aktiverar sig med fiske, kanoting eller vandringar.

Kårböle bjuder också sina besökare på en rad sevärdheter där Kårböle stavkyrka, Kårböle Skans, Sveriges Mitt, Wärdshuset Pilgrimen, Smedjan och Kvarnen endast är några.

Kårböle lockar också med ett rikt vildmarksliv med älg, björn, varg, råddjur och lo i de vackra bärrika skogarna, bäver och ädelfisk i våra sjöar och vattendrag och fåglar som örn, trana, gås, svan och småfåglar i den friska luften.

På vintern kan du njuta i de vackra skid- och skoterspåren.

I den lilla byn är förutom Byalaget inte mindre än fem föreningar aktiva. Varje år anordnas Skansens Dag den 6 juni där alla föreningarna är medarrangörer. Sommartid välkomnar Bystugan med sommarcafé med härligt hembakat fikabröd och loppis på gården.

Branden som satte Kårböle på kartan

På eftermiddagen den 14 juli larmades 112 om bränder på Nötberget och vid Ängra och några dagar därefter brann det även i Enskogen. Bränderna gick inte att hejda i den snustorra terrängen utan hotade snart bebyggelsen. Byarna utrymdes successivt och som mest var Enskogen, Finneby, Storån, Huskölen, Karlstrand, Ängra, Laforsen, Kårböleskog och Kårböle helt tömda. På kartan nedan kan man se brandområdenas utbredning på kvällen den 31 juli. Då var bränderna under kontroll och bybefolkningen hade återvänt. Det var en massiv insats av brandmän på marken, helikoptrar och flygplan som vattenbombade, arbetsmaskiner av alla de slag som byggde begränsningslinjerna, militära enheter, poliser och alla dessa frivilliga som, under ledning av länsstyrelsen och räddningsledaren, möjliggjorde denna seger över naturens krafter. Inte bara Sverige mobiliserade sina resurser. Brandplanen kom från södra Europa, helikoptrar kom från Norge och fullt utrustade brandmän kom från Danmark, Polen, Finland och Frankrike. Sammantaget var det närmare 2000 personer engagerade i kampen.

Denna gång var Kårböle hotat från nordväst, norr, öster och söder. Förra gången Sverige mobiliserade till skydd för Kårböle var 1644-45 under Torstenssons krig. Då fanns hotet i väster med norska förband i Härjedalen. Som mest fanns då drygt 500 svenska soldater i och vid Kårböle skans.

Det är inte i skrivande stund, 10 augusti, möjligt för mig att i detalj beskriva skeenden i de tre sektorerna Nötberget, Ängra och Enskogen. Det kommer kanske att framgå då länsstyrelsen och räddningstjänsten utarbetar sina slutrapporter. Jag nöjer mig med att ge några exempel på hur kampen fördes på Nötbergets södra och östra brandfront.

Kårböle har ett frivilligt brandvärn som en del i Ljusdals kommuns räddningstjänst. 8 bybor, kvinnor och män, ingår i brandvärnet. De har inte beredskap eller jour utan de som råkar vara hemma då larmet går, via deras personsökare, beger sig till brandstationen där deras skyddsutrustning och deras utryckningsbil finns. När larmet om brand på Nötberget kom var 5 hemma i byn och ganska fort ryckte man ut för att lokalisera branden och om möjligt påbörja släckning. Brandvärnet är ju litet och vid brand fordras mer resurser. Rutinen är att Färila brandkår skickar förstärkning. När den kom lyckades de med förenade krafter efter ett dygns kamp släcka elden. När de drog sig tillbaka lämnades ansvaret över till markägarna som satte in tre bevakare. Väl hemma hann det bara gå någon timme innan bevakarna slog larm;” Elden har tagit sig igen!”

Nu vidtog en synnerligen kritisk vecka. Färilas brandkår var engagerad i Ängraområdet så man var tvungen att tillsammans med en tillförd halvpluton, ca 20 man, hemvärnsmän försöka hindra elden att nå bebyggelsen eller telemasten på Nötbergets topp. Tack vare att frivilliga, varav flera kvinnor, tillslöt blev styrkan nära nog fördubblad så att man kunde arbeta i två lag som varvade arbete med vila. Två av de frivilliga var unga män från byn med C-körkort så de fick köra den tillförda tunga brandbilen. När byn utrymdes fick man inte vila hemma utan det blev tält som gällde. Vatten pumpades från Kårsjön och vidare i slangsystemet som ideligen fick byggas ut för att kunna nå elden. Mat och dryck, som byborna skänkt, kördes ut från Bystugan där frivilliga bybor arbetade fram till utrymningen. Från högre chef, räddningsledaren, kom inga order eller direktiv så man fick förlita sig till sitt omdöme och göra det bästa av situationen. Samverkan med sina närmaste grannar, hemvärnsförband, gick knackigt på grund av sambandsproblem. Oron för hur det skulle sluta gnagde men när första Italienska vattenbombplanen kom förstod man att nu satsade Sverige även på Nötbergsbranden.

Ledningsstaben i Färila började nu fungera bra liksom underhållstjänsten och kampen mot elden gick allt bättre. Samordningen med övriga som kämpade runt Nötberget gick bättre tack vare två tillförda chefer från Gästrike brandskydd. Man kunde dock inte hindra elden från att hoppa över väg 296 och fortsätta västerut mot Flarkensjöarna och Skålån och när hemvärnet i sina bandvagnar inte angrep elden så sjösatte Kårböle brandvärn sin ”flodspruta”, en mindre fiskebåt ägd av fiske- och idrottsföreningen, med en mobil vattenpump, och tog sig vattenvägen till eldfronten.

Kårsjöns vatten var avgörande för den framgångsrika kampen. Uttaget av vatten fick vattennivån att bli kritiskt låg. Brandpumparna gick praktiskt taget dygnet runt, helikoptrarna hämtade vatten med hög frekvens och de traktordragna gödselspridarna från Vallens gård hämtade varje gång ca 20 kubikmeter vatten. Lösningen blev att dämma Kårån med sandsäckar så att avrinningen från Kårsjön avtog.

En konsekvens av det stora vattentaget från luften blev synlig i samband med eftersläckningen. På marken i det avbrända området låg en död gädda! Den måste ha följt med när antingen ett plan fyllde sitt lastrum eller en helikopter fyllde sin vattenpåse. Detta fynd föranledde byns limerickförfattare, Harry Dickens, att skalda följande:

”På Nötberget finns nu nyrökt fisk

på backen, inte i nån varudisk.

Den flögs dit i svarta natten

från Kårsjöns rika fiskevatten

du kan hämta den på egen risk.”

Det kanske är för mycket att säga att det var Kårböle brandvärn, förstärkta med lika många frivilliga med byanknytning, som räddade Kårböle från lågorna. Men deras insats var ovärderlig och har prisats av räddningsledaren och av oss bybor för hjältemod, uthållighet och kreativitet. De är våra hjältar och de har avtackats vid den stora ”Brandfesten” i början av september.